Nyss skrev jag ett litet inlägg om mina dåliga beslut. Men ju längre jag skrev, desto mer sentimentalt och personligt blev det. Ingen munter syn. Därför raderade jag hela rasket och började om på nytt, med lite lättare sinne.

Nu har äntligen den siste medlemmen i järngänget blivit vuxen. Grattis Matildur! Igår fick vi god smörgåstårta och lite bubbel i huset vid golfbanan, sedan vankades det utgång i stan. Trevligt värre.

Vakten som vi talade med när vi skulle gå in kände förhoppningsvis inte igen mig. Och det var ju tur. Förra gången vi var där hände det ju några små incidenter.  Här följer redogörelsen för kvällen då vi tillslut hamnade på Chaplins.

Jag, marre och fia styrde våra smått onyktra steg mot hirschenkellers vackra uppenbarelse i den svala höstnatten. En uppenbaralse som dock inte var så vacker var vår egna, och fia skippade det där "smått" i onykterheten. Vilket vi upptäckte alldeles för sent. När vi kommer dit är klockan efter 23.00, och därmed har facebook-listan slutat gälla, endast 20-åringar får komma in. Vi hade inte skrivit upp oss. Men det visste ju inte vakten, tänkte vi och jag tog tag i det hela, sa till marre att det är jag som sköter snacket och gav vakten ett charmerande leende. Snacket sköttes otroligt bra och vakten svalde mitt vackra prat om att jag hade skrivit upp mig på listan. Han skulle precis släppa in oss när den andre, lite mer svårfångade vakten tog några snabba kliv fram. Kolla att dom står på listan i pärmen, mumlade han halvhögt med ett misstänksamt öga på oss tre flickor. Pärmen kom fram och med den paniken i mina ögon. Den snälle vakten bläddrade bland papprena och frågade, säkert fyra gånger, efter mitt namn. Eftersom jag stod så pass nära att jag nästan kunde se de uppskrivna namnen tog jag god tid på mig att svara. När han lite mer otåligt upprepade frågan för femte gången spottade jag snabbt fram -"Anna Bengtsson!". Ett namn jag hade fått syn på när han slog upp första sidan i pärmen. Vakten bläddrade fram och kryssade för denne okände hjälte i nöden Anna Bengtsson, och sa: "Du hade ju nästan kunnat tjuvkika på listan, hehe", och mitt svar var så otroligt smörande så att jag själv mår illa av det. "Hihi, ofta jag skulle göra det.. thihi!" Han gav mig ett beskyddande leende och släppte in oss. Segern var ett faktum. Jag log med hela ansiktet och kände hur jag skulle leva på denna otroliga vinst hela resten av kvällen. Men känslan av total maktfullhet försvann lika snabbt som den snälle vaktens leende. Marre går först mot trappan, i mitten Fia och jag sist. Jag fick alltså äran att bevittna hur denna walk of fame transformerades till the walk of shame. Fia, som tydligen var långt mycket mer berusad än vad både jag och Marre trodde, tar några vingliga bambi steg, för att långsamt och graciöst luta sig mot draperiet. Eftersom draperier inte är solida väggar utan tyg som hänger från taket, viker sig Fias lilla kropp i samma båge som sammetstyget när hon sakta men säkert faller in i det, för att sedan helt försvinna bakom det. Endast klackarna stack ut nere vid mattan. Förlusten brände inom oss när vi snabbt blev utledda av vakterna. För att inte få komma in igen på resten av kvällen.

Så var det med den historien. Nu är det slut, bara att börja om på nytt.

PS. En megakram till Marres mami som kom och hämtade oss i danderyd inatt! Underbart! DS.

Pax Vobiscum!

Idag är jag trött och har ont i magen. Inte mycket som är rätt här helt enkelt.
Jag har varit på så dåligt humör på sista tiden så jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Igår på träningen kändes bakfyllan av. Vi skulle göra trettio upphopp på läktaren innan träningen. Efter cirka femton stycken hade mina lår skrumpnat ihop till russin, ni vet så som dom ser ut i ungsvarma lussebullar. För att försöka dölja mitt otränade yttre tvingade jag min kropp att fortsätta, vilket resulterade i extrem mjölksyra och skakiga stolpar till ben som sedan skulle ta mig från läkaren och ut på planen. Det som var det jobbiga i detta är att på torsdagar har herrlaget träning innan oss. Och där finns det några godbitar att hämta, ni alla vet nog vem jag syftar på i huvudsak. Så jag stapplade ner för trappan och kröp över sargen långsamt och mödosamt, där innebandystickan fick tjäna sitt syfte som käpp dagen till ära. Mitt minspel under hela denna process var nog något som av högsta grad charmade herrarna, om dom tycker om åsynen av torterade grymmlingar (nivet, dom elaka i bumbibjörnarna) som försöker skratta bort smärtan samtidigt.
Träningsvärk idag? Nej då. Varför skulle jag ha det?


Igår sa Julle något väldigt roligt på naturkunskapen. Allas vår Börje, i synnerhet hästens, låter exakt som en smurf. Den där äldre smurfen med lite skägg. Min arma magen vred ihop sig av skratt varje gång han kom upp i den där tonarten där smurffaktorn tog över. Mitt arma revben klarar snart inte av mer garv. Ni som läser detta och har Börje i något ämne, snälla tänk på det nästa gång han står där och pratar om svampar som äter bajs eller något annat trevligt.

Jag och Satamaja har idag fokuserat oss på expedition Lungsjön. Det kommer bli så sjukt najs. Hoppas att det finns några arma stackare där ute som vill hänga med, annars lär det bli jag, sati, norrlands-fabbe och patric på dubbeldejt i källaren. Åhnej.

Nej, nu ska jag hem och drömma om Svante<3

Pax Vobiscum!

PS. Saknade hästen så mycket idag att jag funderade på att köpa en cola och kexchoklad endast till hennes ära. Men när jag fick syn på snusklubbornas vackert glimmande i lampskenet ändrade jag mig snabbt som ögat. DS.

Spenderade natten sovandes på en soffa i en lägenhet som närmare liknade ett isolerat skyddsrum för öl-och pizzaberonde grabbar, där den enda sysselsättning tas i form av två datorer. Nämen, vad säger jag, liknade? Jag menar att det ligger till så. Jag slaggade hos min bror, som bor tillsammans med Jojje, en annan ungkarl med datanörds-sidor. Städa ligger inte riktigt för dom, och diskning sker ca. var tredje månad.
Men det var inte själva miljön som var skrämmande inatt, även om den inte var det fräschaste jag har varit med om, utan det var min dröm. I det läget jag var i trodde jag aldrig att jag skulle drömma något och sedan komma ihåg det. Plus att det kändes verkligt och huvudsakligen, det kändes. Jag tror att jag grät när jag vaknade nästa morgon.

Så var det, är det och kommer förbli. NU ska jag sova. Fortsätter kanske med drömmen ngn annan gång.

PS. Svante är nog det bästa som hänt mig. <3 DS.

Pax Vobiscum!

Detta fenomen, som kallas Roslagsbanan, tar en till platser och nödvändiga ställen dit man måste ta sig. Men det är också en plats för skam och pinsamheter att ta plats, där man inte kan fly undan de personer som sätter sig i i samma vagn. Hur man än försöker går det inte att komma undan. Man är fast, i ett evigt fördömt helvette som rör sig framåt och stannar endast för att plocka upp fler och fler offer att plåga i eldarna. Om det nu är så att man har oturen att råka sätta sig i samma vagn som någon totalt oskön person, kanske ett gammalt strul eller någon barndomsvän som man inte har pratat med på minst tio år, då gäller det att snabbt ta en plats så långt ifrån personen i fråga, och helst med ryggen mot den så att man slipper det där jobbiga läget där man fortfarande kan se personen och måste antingen låtsas sova för att undvika ögonkontakt, eller stirra konstant ut genom fönstet. Den sistnämnda taktiken kan under denna årstid bli lite genomskinlig, eftersom det oftast är mörkt vid den tidpunkten man åker till eller från skolan. Då finner man sig själv stirrandes på sin egen spegelbild, eller kanske gubben bredvids. Det där med att låtsas sova lyckas oftast. Man kan tillägga trovärdiga effekter som små snarkningar, ryckningar i benet och lite dregel i mungipan. Extra effektfullt om det är ett gammalt strul som sitter i samma vagn.
Men de värsta stunderna som utspelar sig i denna gudsförgätna plats är de helgdagar då man är på väg hem. Hem från en hård gårdagskväll, kanske körde en bortamatch och är nu tvungen att i samma kläder, gårdagens smink och rufsigt hår sätta sig på roslagens egna tågbana och bara be till gudarna att det inte finns en kotte som känner igen en på tåget. Då får man passa sig extra noga, så att man inte invaggad i falsk säkerhet pustar ut och sätter sig tillrätta på en bekväm fönsterplats mittemot en till synes lika sliten like. Det är då det värsta scenariot uppstår, killen som du trodde var en ofarlig medbakfyllekompanjon utbrister: "Nämen! Är det du? Hanna var det va? Lite väl trevligt igår va?"  Och förlusten är ett faktum. Nu måste du sitta där och kallprata med någon grabb som du igår valde att inte gå hem med, och antagligen hade du en jäkligt bra anledning eftersom du i det tillstånd du var i föregående natt inte hade det bästa av omdömen, men ändå lyckades välja bort någon.
Om du nu skulle i denna stund träffa någon kille som du kanske ännu inte har fått till det med, men är på god väg att få, är det inte hela världen. Eller jo, faktiskt. Egentligen borde man bara i ett sådant läge låtsas om att man ska av på någon random station och fortast möjligast hoppa av, för att stå ute i kylan och vänta på nästa tåg vid Täljö mitt ute i skogen och lyssna på fågelkvittret. Annars får du sitta där och lidandes försöka skoja bort ditt utseende, medan motparten ser hur fräsch ut som helst för att han har kört en hemmakväll hos en killkompis och somnade till Pretty Woman i ett tidigt skede.

Alltför många gånger har detta inträffat, och jag stackars sate är otroligt ouppmärksam så dessa råd bör jag nog läsa igenom några gånger. Och memorera.

Tack för mig. Nu är det snart psykologi, som hästen skolkar ifrån! Sicken slacker! :) <3

Pax Vobiscum!

Idag fick jag ett samtal från hästen. Det var ganska intressant. Hon var på väg till stallet för att hålla den andre hästen sällskap. Jag tycker det är trevligt att dessa hästar äntligen har hittat hem, och kanske funnit sina gelikar där i stallet. Gnägg på dem!

På tal om hästar, så är jag nyss hemkommen från en lång resa in till lidingö för att infinna mig på Boomerangs utförsäljning. Det var jag, syster och den tyska lillebrodern som skulle ut på det farliga, men o så spännande, uppdraget att hämta tysken tusse från hans arbete på Kungsholmen. När jag satte mig i lilla ru (en liten vit sketpeguet av sportmodell) fick jag genast mina värsta misstankar bekräftade, i form av att syster frågar: Hittar du till Kungsholmen? Jag har inte kollat hur man ska åka. TROLIGT! Var min enda kommentar och enkla svar på den frågan. När vi sedan en timme och trehundra bilköer senare stod inne i stan någonstans för att vänta på tysken, var lilla ru så trött att den bara suckade fram de sista ångorna avgaser innan den stillsamt dog, och därmed fick  vila lite. Sedan bar det snabbt av mot lidingö, och nu när tusse hade tagit över ratten gick allt som smort. Vi anlände med glada miner och förväntningen var hög när vi i samlad trupp klev in i lagerlokalen. Syster fastnade redan på herravdelningen för att välja ut lite fina pikér åt tyske tusse, medan jag traskade raka spåret till damavdelningen, där det som väntat låg fina mysiga koftor och bara skrek "Hanna! Hanna kom hit och plocka upp oss! Äntligen har du kommit! Som vi har väntat på dig, du är den Utvalde!" Jag kände mig som både Harry Potter och Frodo när jag hjältemodigt tog hand om de små stickade liven och räddade dem ur den hemska lagerlokalen.
Lillebror tysk fann också vad han ville ha, när han vid kassan insåg att allt på bordet bredvid låg på hundrakronors sträcket. För nöjd sprang han fram och tillbaka och hämtade mer och mer accesoarer.

Med mig hem fick jag två koftor, och en halsduk. Otroligt bra inköp, jag räddade dom och dom räddade mig.

Nu är jag trött och irriterad och ledsen och arg och allt som jag kan komma på, så därför förärar jag inte denna blogg ett enda till ord ikväll.

Pax Vobiscum!

Idag hade jag svenska tal. Efter en otroligt grym uppvärmning med Empan i bibblan som inkluderade cola, kexchoklad och playing with fire så styrde jag mina skakiga ben mot svenskan. Eftersom jag var sist av alla var jag tvungen att genomlida några långa minuter lyssnades på andras välformulerade tal, för att sedan kliva rakt ut mot domedagens ankomst. Jag har ingen aning om vad jag sa, mitt minne är lika dunkelt som från jägerkvällarna i somras.
Men men. Jag gjorde det, och jag fick ur mig ca fem minuter av total svammel, vilket egentligen var huvudsyftet med hela grejen.

Nu sitter jag i mitt otroligt ostädade rum, och funderar på det faktum att min klädhög på stolen nu börjar överstiga snönivån utanför fönstret. Senare idag ska jag och syster min åka på Boomeis utförsäljning tillsammans med tysken tusse och lillebror tysk. Det lär bli otroligt lyckat. Men innan dess måste jag bädda rent i min säng och försöka plocka upp alla kataloger som fortfarande dekorerar mitt golv tillsammans med rena (!) kläder som jag ännu inte sorterat in i min överfyllda garderob. Som ni hör är det hög tid till en ordentlig städgenomgång i helgen.

Antar att hästen och bambi har en trevlig eftermiddag tillsammans. Jag är inte alls bitter, nejdå. Inte alls. Skulle jag. Aldrig. Jag skulle inte ens om jag blev tillfrågad vilja sitta där med dom och snacka massa skit. Antagligen om mig också. Kul för dom! Verkligen!

Mr. Snö, ten little soldier's screaming in my soul!

Nej inspirationen ligger på noll just nu. Lika bra ge upp och äta pepparkakor istället.
Pax Vobiscum!

Då demonstrerar vi ihop och läser Edith Södergran!

Idag gnäggades det om tal på engelskan. Och förra veckan gnäggades det om tal på både latinet och svenskan. Så nu imorgon är det äntligen dags för mig. Mig och mitt tal. Gnägg!

Snön har yvigt och flaxigt stormat ned i stora sjok under dagen. Imorse tog jag på mig min eskimå-klädsel för passande väderlek, hängde väskan över axeln och snabbt traskade ut i blåsten. Genast såg jag ut som en michelingubbe med mjäll, varefter michelingubben vackert halkade med sina ekorrben på den hala vändplanen och swomp! Stod med båda knäna i backen och såg allmänt löjlig ut. För att ta mig upp ur denna otroligt bajsnödiga ställning var jag tvungen att använda lårmusklerna. Som är lika befintliga som en rosa fluffig hjärtkudde i cillercarls pojkrum. Därav smärtan som jag har just nu i mina arma små muskler som fortfarande strejkar efter ansträgningen. Undrar hur det kommer gå för dom på träningen idag.

Jag har insett att jag besitter en otrolig förmåga. Förmågan att få killar att hata mig. Eller hata, det är ett starkt ord. Men ogilla starkt snarare. Om jag vill bli långrandig kan jag i detalj redogöra för er käre läsare alla de killar jag någonsin träffat och hur det långsamt men säkert gror ett frö av starkt ogillande i deras hjärtan. Hur mycket jag än älskar att bli långrandig, så får redogörelsen bli av det kortare och mer opersonliga slaget.

Jag får på något sätt mig själv att bete mig som en direkt idiot. Låter hårt, tänker ni, men likväl sant. Fråga vilken kille som känner mig som helst. De skulle antingen köra upp ett stort långfinger i synen på er, eller skratta rått åt skämtet som heter Hanna. Oftast både fingret och skrattet. Därmed har jag bestämt mig för att gå från mina föregående planer till en ny. Jag skall inte längre besvära de små pojkarna med min uppenbart jobbiga och ohjälpliga existens längre. Efter mina eskapader de senaste veckorna så tvivlar jag på att det kommer vara så svårt för mig att motstå den köttsliga lustan. Min föregående plan som Cillercarl så trevligt och kärleksfullt hjälpte mig att utforma slutade i kaos och var helt raka motsatsen till min nya briljanta plan. Men slut på tjafset och strulet, nu är det celibat och kloster som gäller hädanefter! Vi får se efter onsdagens Bruk om jag lyckades, men det tror jag nog allt att jag ska klara.

Nu är det dags för mig att öva på talet och skriva lite español, men allra först tjyvkika på Beverly Hills som startas på nytt.

Pax Vobiscum!

rim och trams
slask och slams
det är sådant som hör julen till
tillsammans med korv och sill
en liten räka kanske slinker med
och alla hoppas på att snön faller ned
i lagom tid till kalle anka
om inte får man argt på jultomten banka
och tröstäta pepparkaksdeg
för att Mr. Snö är så otroligt seg

men det kanske inte bara är han som är det, jo jag vet.

Laleh-snö

Denna dag har varit nöjd. För nöjd.

Igår spenderades kvällen hos garmis tillsammans med sati, flodby och värden själv såklart. Godis var ett måste, Stjärnor på Is och Tack gode gud likaså. Efter isduellen var avslutad stängdes dock teven av och det var tid för prat. Jag höll låda som vanligt med Flodby och Garmis som backuper, medan Sati sussade sött i ett hörn av soffan. Hon är lite trött av sig, Satamajan. Det var trevligt i allmänhet att prata tjejsnack med de gamla som vanligt, men i synnerhet att träffa Flodby, som man inte alltför ofta umgås med utanför innebandyn.
Jag och Satamaja drog oss hemåt inte alldeles för sent, och det var otroligt mysigt att komma hem till en varm och skön säng hos T. Hasselström efter en liten promenad i det kalla vinterlandskapet.

Jag och Satamaja vaknade upp imorse, eller jag vaknade själv upp för att inse att sati för längesen hade gått upp och börjat med frukosten, till ett fortfarande kallt och vackert vinterväder. Det var som en helt vanlig morgon för oss två små foster. Men helt plötsligt kläckte vi en idé. En alldeles lysande sådan. Det var nästan i den utsträckningen att snön smälte utanför huset av ljuset från vår briljanta idé. Efter att den hade kläckts växte en plan fram. Jag är taggad. Sati är taggad. Denna gång ska vi lyckas med vårat projekt, som jag helst vill kalla Lungsjön. Mer information kommer snarast möjligast, kan inte avslöja för mycket i nuläget. Vi ska sparka igång maskineriet så fort som möjligt i veckan.

Efter denna trevliga planläggning och dessa drömdiskussioner, begav jag mig hemåt med apoteket i Åkersberga c som mellanlandning. Jag var tvungen att hämta ut några piller. Men till min stora förargelse så var det stängt pga någon nedrans databas som inte fungerade eller dylikt. Jag hänvisades när jag vackert viftade med ett recept framför näsan på en apotekare till Täbys apotek, som tydligen hade öppet till fem istället. Jag tittade på klockan, som var prick tre, och suckade högt. Idag var verkligen den dagen som jag var tvungen att hämta ut de där förbannade pillrena.
Jag åkte in till Täby, gick till apoteket, skyndade mig tillbaka till stationen för att hinna med tåget snabbt hem. Troligt! Det hade gått för fem min sedan, så det enda rätta var att sätta sig ner argt med mp3 i öronen och vänta. Men det var ändå ganska vackert, eftersom snö och vinter gör mig sådär varm inuti.

Nu när jag kom hem var det Henrik Larsson i innebandyvärlden på teve. Henke! Lirar i Helsingborg! Otroligt trevligt. Jag och mor min satt som fastklistrade här i soffan och hojtandes följde matchen. Henke fick några byten ändå, och hade relativt mycket bollkontakt. Han är ju en stjärna, även om han inte har bollkontrollen så har han ett spelsinne som ingen annan. Kul o se, kul o se.

Drömmer, fantiserar och planerar vår stora idé. Önska önska önska att allt går ihop nu!

Nu är det dags för tyska plugg, prov imorgon. Studieren! ACHTUNG DIE KURVE! ...eller?

Pax Vobiscum!

Imorse vaknade jag av att min käre mor glatt studsade in i mitt rum, nynnandes på en liten glad truddelutt, och drog raskt upp mina persienner för att utbrista "Åh! Hanna, titta ut! Det SNÖAR! Titta då! nu! Titta!!". Eftersom jag är född glädjedödare och dessutom en ganska morgontrött sådan, så fick hon inte vad hon hade förväntat sig i respons. Ett lågt grymtande och en helomvändning i sängen var det enda jag kunde åstadkomma i denna arla morgonstund (klockan var närmre nio än tio iaf). Min mor blev lite ledsen i ögat och gick ut med dämpade steg.
När jag sedan vaknade på nytt en timme senare blev jag lycklig över att hon hade dragit upp persiennen, för utanför såg jag stora, fina flingor långsamt dala ner mot marken. Detta gjorde denna dag. Hoppas jag iaf.

Har nu spenderat resten av dagen utomhus med både mor och far, gjorde en snöängel, kastade snöbollar på mor och åkte även lite pulka. Kom in för ett tag sedan, rödkindad lycklig och med frusna tår. Jag vet inte vad det är med vintern och snön och jul och allt sådant som inträffar vid denna årstid, men det gör mig alldeles varm inuti.

Senare idag ska jag nog träffa satamaja en liten stund, om det nu blir så. Vi har väl kanske inte vår bästa period just nu, vilket delvis beror på mig och delvis på henne. Men jag är grinig vilket jag har varit hela denna vecka, speciellt mot henne. Det dåliga samvetet hänger över mig men ändå kan jag inte frambringa något annat när vi pratar. Men det blit nog bra tillslut, vilket allting blir. Har lust att hitta på något ikväll, typ baka eller något annat trevligt projekt. Ska prata med garmis om kvällen och se till att styra något mysigt.

Min vita helg har än så länge gått precis som planerat. Kommer nog att gå helt enligt planerna resterande dagarna också. Eller, det måste det göra. Jag har mina principer och dem ska man följa. Ska kolla igenom mina kära kataloger från Saco-mässan också.
 Saco-mässan, denna vackra händelse.

Jag och elon kom dit, pigga glada och taggade för att se vad världen har att erbjuda oss arma studenter i utblildningsväg. Även garmis hängde med på ett hörn. Det slutade med att elon, som inte hade rätta kämpar andan när det gällde kataloger och mäss-själ utan var mer inne i seminiarie-takten, vek av från vår sida och mot andra äventyr. Jag och garmis däremot grabbade tag i första bästa påse, lyfte blickarna på spaning efter första bästa katalog och gav oss ut på ångloks-plöjning genom mässhallen. Ingen kunde hindra oss, vi flög fram som två airhockey-puckar på golvet. Stämningen var på topp. Jag lät mig ryckas med i katalogjakten och drog till med några snabba konversationer med cybernördar från blekinge högskola, röda korset-läkare och även en glad tant från folkhögskolorna. Ett tag var jag så hänförd att jag prackade på mig själv en helt meningslös katalog om att bli sotare. En timma och tjugo minuter, tre kassar fyllda till bredden med kataloger och hundrafjorton gratisgodisar senare, insåg jag och garmis att läget var totalt spårat. Mina händer hade redan ömmande valkar efter kassarna, och när vi mötte mina båda gnu-vänner som frågade vad i helsike vi gjorde med alla dessa kataloger kom vi överens om att styra våra spiror mot pendeltåget hem. När jag efter en lång resa hem klev innanför dörren med alla dessa kataloger, blev jag plötsligt väl medveten om att jag inte behövde hälften av dem. Men i stunden är det lätt att förhasta sig, speciellt i katalogvärldens svåra djungel.

Men, gratis är gott, som morfar brukar säga.

Med dessa vackra ord avslutar jag nu detta irriterande långa inlägget, och ska gå och ta mig en dusch. Funderar på att locka håret till ikväll. Men varför det kan man fråga sig, när ingen kille kommer få eller ens vilja röra mig på minst tre år framöver efter i lördags.
Deprimerande? Javisst, sådan är jag.

Pax Vobiscum!
PS. Equus skrev desperat till mig om att hon inte kom in på sin blogg idag. Jag väntar med spänning på att få läsa hennes nästa inlägg. <3 hästar! DS.

Hej hej välkommen till min nya blogg. Skall försöka uppdatera denna mer än min förra, men det kommer dock vara lite ointressanta saker som bara handlar om mitt enkla liv. Men eftersom min käre vän Equus har startat en blogg som heter Paxvobiscum.blogg.se så kände jag mig manad att följa i hennes latinska fotspår. (Ja, gratis promotion för dig hästen, jag förväntar mig det samma för min del.)

Just nu sitter jag och talar med min käre vän satamaja, som har två galna killar i bakgrunden. Det roliga med det är att equus har ändrat min bakgrund på mobilen, vilket jag hade upptäckt innan, men även den bild som kommer upp när en person ringer. Så när jag skulle svara blev jag både förvirrad och konfunderad av det faktum att det stod hannie på skärmen men en söt liten häst visades ovanför. Så är det med mitt liv, inte mycket spännande som händer och mina största problem handlar om vilken bild som kommer upp på skärmen.
Men, som allas vår cillercarl brukar säga, man har inga riktiga problem innan man blir 25.

Med dessa vackra ord tror jag allt att vi avslutar detta inlägg, och påbörjar min välkända vita helg som inte skall innehålla någon grabb eller någon sprit överhuvudtaget. Med vi avser jag förstås mig och min låtsaskompis Morgan som tog sig form i en tröja vilken ligger kasserad i en låda på vinden just nu.

Pax Vobiscum!