CAAARPINCHO!

Så var vi hemma i det trista och gråa sverige igen. Uruguay har minst sagt varit färglatt.
Det har hänt så otroligt mycket på denna resa att det är svårt att berätta om allt. Men en sak kan jag iaf berätta om. Sista kvällen på La Plaza.

Vi anlände vid tiotiden, alltså middagstid, från Colonia till Montevideo. Till middag intogs Chivitos som min Madre hade gjort själv. Det var gott och mättande. Sedan skulle jag ta en "snabb" dusch, vilket jag tyvärr inte lyckades med och därav min och Lorenas sena ankomst till La Plaza. Väl där träffade jag hästen och de andra, alla förutom los chicos hade kommit. Som vanligt fanns det några coola indiegrabbar som satt och lirade gitarr och trummade på en låda. Dom var helt enkelt RocknRoll.
Det intogs öl och Whiskey. För grabben med gitarren, Martin Rela RocknRoll @ facebook, var alkoholintaget ganska friskt. För oss andra mer normalt. Gonzalo var supersöt med sitt leende. Allt var bra. Hästen begav sig hemåt sådär runt två snåret för att lämna mig ensam åt detta förbaskade öde som än en gång skulle bestämma över mig.
Jag tyckte som sagt att Rela var cool och väldigt söt med sin gitarr och det faktum att han sjöng på en Mando Diao låt första gången jag såg honom gjorde inte det hela sämre. Men sen hade vi då Gonzalo, lite sådär mystiskt tyst och skitsöt med sitt lilla leende. Jag försökte verkligen prata mycket med honom och skoja och skratta. Charmnivån var hög, helt enkelt. Men ack och ve, min charm biter tydligen inte på en sådan hårding som Ganzalo. En person den däremot bet på var Rela RocknRoll. Han var fast. Jag försökte fly till Gonzalo, som totalt dissade mig under resten av natten. Då hade man ju inget annat val än att pussa RocknRoll pojken tillbaka när han nu så sött tittade mig i ögonen och sa att han skulle sakna mig.

Men nu ska jag nog gå och umgås lite med mina vänner som jag har saknat så mkt! :)
Chiao! <3

Imorgon. Då jävlar. Då smäller det. Jag hoppas att mina mirakelmediciner som jag käkar nu på något fantastiskt sätt gör så att jag är frisk som en nötkärna imorgon. Eftersom vi ska åka 4 h till Barajas, Madrid. Sedan chilla där i 7 h... Därefter bär det av mot Montevideo!! 12 h på ett flygplan... I LOVE IT! Nej, men jag har iaf lånat ett Game boy advance som jag kan sysselsätta mig med under dessa timmar. Efter att ha sprungit runt i halva huset igår och letat mig blå, gav jag tillslut upp och ringde Hienrich som i sin tur ringde JoHan som i sin tur pratade med lillebror, som lånade mig ett Game boy. Ibland tycker jag ändå att den där tysken kan vara bra att ha i släkten.

Nu är det alltså såhär, att imorgon, då jävlar! Då fanimej drar vi till fucking Uruguay!!! Kommer bli så jävla grymt kul och underbart!!! JAG ÄLSKAR DET!!! Jag kommer sitta där på planet med alla mina mediciner och hosta på den som sitter närmst. Jag kommer offra mig som frivillig bredvidsittare till Robin, som kommer ha abstinens hela resan. Jag kan hålla honom i schack genom att hosta lite demonstrativt. Han kommer vilja byta plats efter tio minuter.. Men shit, fyfan vad roligt vi kommer att ha. Nu är bara den stora frågan... Ska jag köpa den där koftan på bikbok eller inte??? Shit, Empan och Elon, vad tusan har ni gjort med mig? Jag har blivit... blivit... nä jag kan nästan inte säga det...blivit.. en..en..en VANLIG TJEJ SOM SHOPPAR!!! GAH! Hjälp mig... Jag måste fan hitta en spelhall i Urug som jag kan stå och spela bort tvåhundra spänn på Airhockey i... Men fan, vem ska jag göra det med nu när sär-pär har gått ut ur vänster i bildkant?? Shit också.

Käre bekanta, jag kommer sakna er som inte följer med på denna underbara resa, och jag kommer nog vilja döda er som gör det efter två veckor. Men kul kommer vi ha det iaf! VAMONOS!!!

OVER AND OUT, SOLDIER

Jag tar steget längre och färgar mitt hår efter månadens favoritlåt... Dock lite ofrivilligt men jag kunde inte varit nöjdare!

När jag idag var hemma från skolan lite halvfebrig och slemhostandes fick jag chansen att göra något åt mitt hår. Eftersom även mina kära päron återvände idag från Die Alpern kunde jag låta min mor få ta ut sin saknad av mig i form av hårklippning. Och sedan få se sin dotter göra hennes värsta mardröm. Som de flesta vet är min mor lite besviken över hur lite jag bryr mig om mitt eget hår. Ni som ser mig varje eller iaf nästan varje dag vet att jag har knut. Jämnt. Förutom om jag ska festa och behöver släppa loss lite. De flesta vet också att min käre mor vill att jag skall ha guldblonda slingor i mitt hår och ständigt vara solbränd. (såsom jag såg ut när jag var typ sex bast). När jag reste bort till Spanien, Lugo, tog jag tillfället i akt och sms:ade mami och sa bestämt att jag skulle färga mitt hår brunt. Jag trivs bättre i mörkt hår. Även om mamma säger att jag absolut får göra som jag vill och ha vilken färg i håret jag vill, får man den där ledsna och besvikna blicken så fort man för det på tal. Utan ögonkontakt kunde jag alltså färga håret i lugn och ro. Väldigt lyckat måste jag säga att det blev, min mami tyckte faktiskt också det.
Nu tycks hon ha glömt detta lyckade färgningsförsök, och kastade en lång och ledsen blick efter mig idag när jag försvann ner till affären för att köpa hårfärg. Eller toning rättare sagt. Hon menade att den enda rimliga bruna färgen jag skulle kunna ha i mitt hår var någon slags guldbrunblond sak som ungefär såg ut som mitt nuvarande grådaskiga skatbo. Nepp, jag vill ha lyster och en klar, mörk färg. Jag fastnade för Djup Kastanje. Såg bra ut på förpackningen, typ den färgen jag fick i Lugo. Den tar vi, sa jag och kom hem med ett glatt leende till mor min. Hon sa, jaa.. Hon sa typ "ja, du gör ju som du vill. Men det kommer nog bli väldigt mörkt. Men om det är det du vill så..." Ja, det var ju det jag ville så jag tog mitt pick och pack och knatade upp till badrummet. Fyrtio minuter av finurligt blandade, idogt masserande av kräm i håret och noggrannt sköljande i duschen ställde jag mig framför spegeln. Och gav upp ett gapskratt. Ett förnojt garv som ekade ända ner till min stackars mors öron. När jag sedan skuttade ner, fortfarande skrattandes tåls att säga, och visade upp mig för henne hade hon nog redan listat ut resultatet. Hon suckade, sade "ja, jag sa ju att det skulle bli mörkt" och fortsatte sedan dystert att röra om i köttfärssåsen. Jag fortsatte mitt glada segertåg och sprang ut i vardagsrummet och visade far min. Han sneglade upp under glasögonen och blicken han gav mig var oslagbar. Tyst återvände han till sin dator med ett litet lömskt leende på läpparna.

Ja, käre vänner. Ni får nog se imorgon eller framtida dagar hur detta spektakel tar sig ut. Men misströsta inte, kamrater! Som sagt, jag bryr mig inte så mycket om mitt hår, och nu blev det på något vis mycket mer intressant! Jag är skitnöjd!

Herregud, sjukaste filmen ever. Börjar med några tjejer som ska festa loss, okej kul visst. Sen är dom ju helt flängda i huvet och hänger på en lyxyacht för att knarka och knulla. Kul för dom. Den killen som såg snäll och lite och söt ut DÖDAR en av tjejerna med en Donkey punch! Helt jävla brutal film alltså, fucked up! Men det var väldigt trevligt att träffa Marre igen. Som jag har längtat efter henne, det är helt otroligt.

Snart är det alltså Uruguay. Verkar som att hästen redan börjat packa. Elon har förberett sig och vet vad som behöver göras i skolan när vi är borta och sånt kul. Robin har planerat varje dags måltider. Matias har tränat upp sig för att kunna missa träningarna i hela två veckor. Jeanette har jobbat ihop pengar och vilat upp sin mage. Man vad i hela friden har jag gjort för att förbereda mig för denna resa? Inget jävla ting. Det känns fortfarande som att vi reser om typ två månader. Jag måste nog börja göra någonting iaf. Typ.. äta ostbågar. Så man har någon fin mage att skrämma sin Urug med sen menar jag.

Nein, studieren bitte!
Over and out soldier!

Uruguay närmar sig med stormsteg. Den som också kan passa in i benämningen stormande steg är vår kära mentor Kattis. Hon fick nämligen ett av sina mer vanligt förekommande aggressionsutbrott idag. Stormade ut ur klassrummet när knappt halva lektionen gått, stormade vidare när vi skulle kopiera OH-papper som vi sedan fick slängda mot oss, stormade igenom våra projektredovisningar. Jag har en teori om klimakteriet. Hon borde väl snart närma sig fyrtio bast? Paniken kommer krypande, familjedrömmen hägrar längre och längre bort, mer ouppnåelig för varje litet "tick" den biologiska klockan ger ifrån sig. Det tickar på allt stadigare och tätare nu. Då är det helt enkelt svårt att hålla humöret på topp.
Men Kattis kan vara glad att hon inte har avlat fram några avkommor här i livet. Som ni alla vet är jag en motståndare till att skaffa barn. Inte riktigt min grej helt enkelt. Denna helg har jag även fått se hur man som småbarnsmamma tappar all slags intelligens och förnuft man hade innan, när jag och Sati förärade Göteborg med ett av våra besök. Detta tog sig form i ballongupplåsning med heliumgas på Baby&Barn mässan. Redan på namnet hör ni att det är något som inte riktigt går ända hem för mig. Men jag ställde tappert upp. Trevligt hade vi det. Men när de dumma jävla (ursäkta) mammorna kommer fram till oss, svetten lackar och fingrarna värker där vi står och knyter ihop tyngder med ballonger för att därefter blåsa upp dem och ge (gratis) till alla suktande barn, med en kilometerlång kö ringlandes åt ena hållet eftersom våra ballonger är de snyggaste, coolaste och helt enkelt bästa. När nu mammorna kommer fram, knuffandes ett barn framför sig som egentligen har fattat det hela så mycket bättre än mor sin och försökt springa iväg och ställa sig i kön som alla andra barn men nu blivit hindrad av mamman som vill ha en jävla ballong så hon kan shoppa lite barnvagnsväskor och shoppingvagnar för småbarn och andra nödvändigheter istället, ställer hon den vanligaste frågan som nått våra öron under denna långhelg och som är lika ofattbart dum som rent idiotisk. "Skulle man kunna få en ballong tror ni? Min son/dotter här vill så gärna ha en..." När den ettusenfyrahundrasextioåttonde mamman kommer fram och kläcker ur sig denna puckade kommentar och man för ettusenfyrahundrasextiosjunde gången nyss har sagt "Ja, självklart, men det är lite ballongkö här.." (pekar menande mot den fyrahundrfyrtio kilometer långa kön runt hela mässhallen.), det är då man bara vill ta upp den tio kilo tunga gasbehållaren och slänga den över hennes fula designerbarnvagn, ta en heliumballong med fastknuten tyngd i och snurra snöret ett varv runt halsen på henne för att sedan köra ner tyngden i svalget på den jäveln, och skrika "HÄR HAR DU DIN JÄVLA BALLONG, DIN INKOMPETENTA IDIOT SOM ALDRIG SKULLE HA SKAFFAT EN BARNUNGE SOM KOMMER BLI LIKA INTELLIGENSBEFRIAD SOM DU, SOM INTE ENS KAN SE ATT DET ÄR EN JÄVLA FITTBALLONGKÖ RUNT HELA DENNA ÄCKLIGA MÄSSA!!!". Men tyvärr, gör man naturligtvis (inte) en sådan här fruktansvärd sak. Man sväljer hatet, sätter på sig sitt mest inställsamma leende och säger "Ja, absolut, men det är lite kö till ballongerna här." och pekar mot denna oändliga kö.

Så var det i Göteborg, men det går ju bara inte att låta bli att skratta åt det när dagen var slut och vi övertrötta låg i våra sköna hotellsängar och kollade på Punk'd eller annat skoj. Det hände massa andra roliga pinsamheter också, många goa gubbar fanns det.

PS. ÄLSKAR HÄSTEN FÖR ATT HON SA ATT VI INTE HAR SPANSKA REDOVISNINGEN IMORGON, OM DETTA INTE STÄMMER HAR JAG NÅGON ATT SKYLLA PÅ. EQUUS 4EVAH! <3

FRED UT SOLDATER