Tänkte berätta om vår spektakulära hemmapremiär i sportis i söndags. Spektakulär på många sätt och vis. Vi vann med 11-1, en spektakulär vinst. Jag och Flodby höll vårat spektakulära mål hela matchen ut. Och sedan gjorde jag då en spektakulär uppvisning alldeles för mig själv. Jag var huvudroll, biroll samt regissör till denna lilla fars. Det hela utspelade sig under sista minutrarna av sista perioden, jag menar, man måste ju passa på innan det är slut. Jag ska byta in, alltså ska hoppa över sargen och ut på planen. Sargen har alltid varit min största fiende på innebandyplanen, men på senare år har min spänst tränat upp sig (jag vet inte hur) så pass mycket att jag iaf kan klara mig över sargfan. Kan bero på att jag har växt också, vem vet. Men ibland hänger ju inte riktigt benen med det min hjärna vill, så när jag nu ska ta skuttet över kopplar benen inte riktigt, utan fastnar halvvägs i hoppet och hakar så fint fast mina fötter i kanten. Jag faller, som i slowmotion, med överkroppen över hela sargen och ut på planen, för att göra ett magplask utan dess like. Studsar även över på sidan och hamnar tillslut, med ett tjut som påkallar de som inte redan har hört smällen och glor med vidöppna munnar av publikens uppmärksamhet. Mitt lag ställer sig upp och är beredda med sjukväskan, för det där kan ju aldrig ha gått bra. Men ack nej, det de hör är ett hysteriskt garv från golvet där jag ligger och inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Motståndarna blir så distraherade att vi slänger in ett mål på köpet, så jag får banne mig göra the walk of shame och tappert vinka till publiken där jag står längst bak på plan helt uttittad och väntar på tekningen. HÄRLIG START PÅ SÄSONGEN! Men ett gott skratt förlänger livet, så där har ni publiken, laget, domarna och sekket! Tacka mig för era sista skraltiga levnadsår!

Nu är det fanimej sovdags! PUSS

Snart så drar vi fan! <3

Ja, så är det nu över. Urugerna har åkt sin kos, en till London, en hem till Uruguay och de flesta finns nu att hitta i Madrid. Huset här i österskär står numera kusligt tomt. Ingen som duschar i en timme, fönar håret i en halvtimme klockan två på natten, ingen som ockuperar datorn i tre timmar på mitt rum längre. Ingen som sjunger för mig när jag är trött eller ledsen, ingen som äter frukost med mig i en halvtimme på mornarna, ingen som sitter uppe och äter äppelpaj och pratar om rädsla längre.
Vi har gjort massa saker, men ändå har vi hunnit med så lite känns det som. Det var mysigt på Drottningholm när jag och matias skulle hälsa på alla vakterna och skratta åt att de inte får prata. Vi fick en liten besviken överraskning när den ena vakten sa "Vi får säga hur mycket vi vill, vi gör det bara inte." Jahapp, så var den myten spräckt. Vi var på Gröna Lund och jag dog hundra gånger om, stod där och hyperventilerade i kön till Insane och fattade inte varför jag var så jävla insane och ville åka denna. Det var ett enda långt bröl av svordomar alla hörde av mig när jag väl satt i stolen. Sen var jag ju också tvungen att spela på chokladhjulen för att vinna någon jävla kexchoklad eller ngt nån gång. Smällde till på dumlehjulet med typ fem brickor och jag stod där helt själv jublandes när jag vann tio påsar dumle. Sen drog vi iväg på Finlandsfärja också, ROFLMAO in 2088 ägde ju stört hårt. Hästen var taggad som få och EBt var otaggad som få första kvällen. Men alla fick som de ville när hästen äntligen övervann sin rädsla och bara körde. Mycket hände, mycket spårat, bara roligt och mycket trötthet.
Men så mycket som jag har gråtit de här senaste dagarna har jag nog inte gråtit på mycket, mycket länge.

Här vare dimmigt! Gårdagens kväll blev en hel massa dimma, men det var rejält roligt! Vi hamnade på Harry B James, järngänget minus Jennifer. Allt var bara sådär spårat men flöt på, som bra kvällar kan göra ibland. Kvällens vinst var nog att vi fick skjuts in till stan, och att Marre och jag fick upp hennes mammas cykelllås vid bergastation tidig morgon eller sen natt och kunde hoja halva vägen hem.

I've gotta a feeling, that tonight's gonna be a good night. För ikväll kommer dom! De omtalade, beryktade och fruktade (?) URUGGERNA! Miiihihi! :) Maria Clara kommer med det vanliga planet, medans Lorena dock kommer med ett plan en timme senare. Så, det blir att dra en sofistikerad fika eller något på Arlanda. Mys.
Jag har en bild framför mig av hur vi alla kommer stå där och vänta vid terminal två ikväll. Jag och Emilie står bara och leker allmänt sköna, skrattar lite fult åt något tibia-skämt. Elin står och fnissar med litegrann men fattar egentligen inte ett jäkla smack, Astrid och Carro står och pratar hästar och killar.. Matias och Linnea står i ett hörn och ser kärleksfullt djupt in i varandras ögon, medan jag och Elon i smyg kastar bittra blickar åt det hållet och önskar att vi också kunde träffa någon. Alla står och sneglar lite mot det hållet där de ska komma ut, och föräldrarna ler lite artigt mot varandra medan de lite otåligt slänger en blick på klockan då och då. Robin står och samtalar mat med Jeanette, fast Jenatte tröttnar på detta eviga malande om glutenfria hamburgare och ställer sig med sin mor istället. Därav kommer det sig att Robin står helt själv, utelämnad åt sitt öde, i mitten av klungan. Han ser sig omkring, försöker komma in i vårat ROFLMAO samtal genom att tjuvlyssna lite av vad som sägs. Efter ett tag bleknar det lite oförstående leende han hade på läpparna i början och byts ut till ett lesset öga. Han inser nämligen att det tibia-skämt jag och hästen står och skrattar åt är han.

Nu ska jag nog försöka få i mig lite frukost i magen innan matchen som går av stapeln idag. Haha, förlåt robban, jaggillarej ändå :):)

PUSSSSSS

Urugerna anländer snart, Finlandskryssning på det och bara mysdagar med ROFLMAO. GRYMT! Och imorgon bokar jag och hästen THAILANDSRESAN! Vi chillar där i en månad. TRÅKIGT DET KOMMER BLI!!! jag älskar det! Ser däremot inte mycket fram emot träningslägret i helgen, har inte ens hunnit träna i veckan. Jaja, får se fram emot nästa helg istället...