Nyss skrev jag ett litet inlägg om mina dåliga beslut. Men ju längre jag skrev, desto mer sentimentalt och personligt blev det. Ingen munter syn. Därför raderade jag hela rasket och började om på nytt, med lite lättare sinne.

Nu har äntligen den siste medlemmen i järngänget blivit vuxen. Grattis Matildur! Igår fick vi god smörgåstårta och lite bubbel i huset vid golfbanan, sedan vankades det utgång i stan. Trevligt värre.

Vakten som vi talade med när vi skulle gå in kände förhoppningsvis inte igen mig. Och det var ju tur. Förra gången vi var där hände det ju några små incidenter.  Här följer redogörelsen för kvällen då vi tillslut hamnade på Chaplins.

Jag, marre och fia styrde våra smått onyktra steg mot hirschenkellers vackra uppenbarelse i den svala höstnatten. En uppenbaralse som dock inte var så vacker var vår egna, och fia skippade det där "smått" i onykterheten. Vilket vi upptäckte alldeles för sent. När vi kommer dit är klockan efter 23.00, och därmed har facebook-listan slutat gälla, endast 20-åringar får komma in. Vi hade inte skrivit upp oss. Men det visste ju inte vakten, tänkte vi och jag tog tag i det hela, sa till marre att det är jag som sköter snacket och gav vakten ett charmerande leende. Snacket sköttes otroligt bra och vakten svalde mitt vackra prat om att jag hade skrivit upp mig på listan. Han skulle precis släppa in oss när den andre, lite mer svårfångade vakten tog några snabba kliv fram. Kolla att dom står på listan i pärmen, mumlade han halvhögt med ett misstänksamt öga på oss tre flickor. Pärmen kom fram och med den paniken i mina ögon. Den snälle vakten bläddrade bland papprena och frågade, säkert fyra gånger, efter mitt namn. Eftersom jag stod så pass nära att jag nästan kunde se de uppskrivna namnen tog jag god tid på mig att svara. När han lite mer otåligt upprepade frågan för femte gången spottade jag snabbt fram -"Anna Bengtsson!". Ett namn jag hade fått syn på när han slog upp första sidan i pärmen. Vakten bläddrade fram och kryssade för denne okände hjälte i nöden Anna Bengtsson, och sa: "Du hade ju nästan kunnat tjuvkika på listan, hehe", och mitt svar var så otroligt smörande så att jag själv mår illa av det. "Hihi, ofta jag skulle göra det.. thihi!" Han gav mig ett beskyddande leende och släppte in oss. Segern var ett faktum. Jag log med hela ansiktet och kände hur jag skulle leva på denna otroliga vinst hela resten av kvällen. Men känslan av total maktfullhet försvann lika snabbt som den snälle vaktens leende. Marre går först mot trappan, i mitten Fia och jag sist. Jag fick alltså äran att bevittna hur denna walk of fame transformerades till the walk of shame. Fia, som tydligen var långt mycket mer berusad än vad både jag och Marre trodde, tar några vingliga bambi steg, för att långsamt och graciöst luta sig mot draperiet. Eftersom draperier inte är solida väggar utan tyg som hänger från taket, viker sig Fias lilla kropp i samma båge som sammetstyget när hon sakta men säkert faller in i det, för att sedan helt försvinna bakom det. Endast klackarna stack ut nere vid mattan. Förlusten brände inom oss när vi snabbt blev utledda av vakterna. För att inte få komma in igen på resten av kvällen.

Så var det med den historien. Nu är det slut, bara att börja om på nytt.

PS. En megakram till Marres mami som kom och hämtade oss i danderyd inatt! Underbart! DS.

Pax Vobiscum!