Ja, så är det nu över. Urugerna har åkt sin kos, en till London, en hem till Uruguay och de flesta finns nu att hitta i Madrid. Huset här i österskär står numera kusligt tomt. Ingen som duschar i en timme, fönar håret i en halvtimme klockan två på natten, ingen som ockuperar datorn i tre timmar på mitt rum längre. Ingen som sjunger för mig när jag är trött eller ledsen, ingen som äter frukost med mig i en halvtimme på mornarna, ingen som sitter uppe och äter äppelpaj och pratar om rädsla längre.
Vi har gjort massa saker, men ändå har vi hunnit med så lite känns det som. Det var mysigt på Drottningholm när jag och matias skulle hälsa på alla vakterna och skratta åt att de inte får prata. Vi fick en liten besviken överraskning när den ena vakten sa "Vi får säga hur mycket vi vill, vi gör det bara inte." Jahapp, så var den myten spräckt. Vi var på Gröna Lund och jag dog hundra gånger om, stod där och hyperventilerade i kön till Insane och fattade inte varför jag var så jävla insane och ville åka denna. Det var ett enda långt bröl av svordomar alla hörde av mig när jag väl satt i stolen. Sen var jag ju också tvungen att spela på chokladhjulen för att vinna någon jävla kexchoklad eller ngt nån gång. Smällde till på dumlehjulet med typ fem brickor och jag stod där helt själv jublandes när jag vann tio påsar dumle. Sen drog vi iväg på Finlandsfärja också, ROFLMAO in 2088 ägde ju stört hårt. Hästen var taggad som få och EBt var otaggad som få första kvällen. Men alla fick som de ville när hästen äntligen övervann sin rädsla och bara körde. Mycket hände, mycket spårat, bara roligt och mycket trötthet.
Men så mycket som jag har gråtit de här senaste dagarna har jag nog inte gråtit på mycket, mycket länge.