Tänkte berätta om vår spektakulära hemmapremiär i sportis i söndags. Spektakulär på många sätt och vis. Vi vann med 11-1, en spektakulär vinst. Jag och Flodby höll vårat spektakulära mål hela matchen ut. Och sedan gjorde jag då en spektakulär uppvisning alldeles för mig själv. Jag var huvudroll, biroll samt regissör till denna lilla fars. Det hela utspelade sig under sista minutrarna av sista perioden, jag menar, man måste ju passa på innan det är slut. Jag ska byta in, alltså ska hoppa över sargen och ut på planen. Sargen har alltid varit min största fiende på innebandyplanen, men på senare år har min spänst tränat upp sig (jag vet inte hur) så pass mycket att jag iaf kan klara mig över sargfan. Kan bero på att jag har växt också, vem vet. Men ibland hänger ju inte riktigt benen med det min hjärna vill, så när jag nu ska ta skuttet över kopplar benen inte riktigt, utan fastnar halvvägs i hoppet och hakar så fint fast mina fötter i kanten. Jag faller, som i slowmotion, med överkroppen över hela sargen och ut på planen, för att göra ett magplask utan dess like. Studsar även över på sidan och hamnar tillslut, med ett tjut som påkallar de som inte redan har hört smällen och glor med vidöppna munnar av publikens uppmärksamhet. Mitt lag ställer sig upp och är beredda med sjukväskan, för det där kan ju aldrig ha gått bra. Men ack nej, det de hör är ett hysteriskt garv från golvet där jag ligger och inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Motståndarna blir så distraherade att vi slänger in ett mål på köpet, så jag får banne mig göra the walk of shame och tappert vinka till publiken där jag står längst bak på plan helt uttittad och väntar på tekningen. HÄRLIG START PÅ SÄSONGEN! Men ett gott skratt förlänger livet, så där har ni publiken, laget, domarna och sekket! Tacka mig för era sista skraltiga levnadsår!

Nu är det fanimej sovdags! PUSS

Snart så drar vi fan! <3