Emilies Urug bor JÄTTElångt bort. Min Urug bor jättelångt bort. Dom andras Urugs bor långt bort. Hm, det kommer bli bra det här med Uruguay!

Ser faktiskt redan själva flygresan framför mig. Vilket nog är bra, eftersom jag misstänker att jag kommer missa den ganska stort i verkligheten, som jag brukar göra.

Jag och Emilie sitter inklämda i två små stolar längst in, innanför en stor tjock inhemsk Urug som ska återvända till sin barndomsby efter tjugo år. Detta vill han absolut dela med sig om och babblar snabbt på spanska med vilt gestikulerande händer och yvigt kroppspråk, med stackars hästen som sitter berdvid och svarar på knagglig spansk-engelska. Och inte får hon någon hjälp, jag halvligger nämligen i en nackbrytande position vid fönstret och slafar djupt med lite dregel i mungipan. Bakom oss sitter Robin, Elin och Jeanette. Elin sitter lugnt och läser en bok, och Jeanette lyssnar ostört på musik. Robin däremot. Han kan absolut inte sitta still. Inte heller sysselsätta sig på samma sätt som hans båda flygkamrater. Därför har han böjt sig över Elins säte, lutar sig mot Jeanette och följer spänt konversationen (eller monologen) framför där Emilie nu skräckslaget försöker väcka mig med diskreta puffar. Robin försöker uppmärksamma denna roliga scen framför honom genom att peta på Elin om och om igen, som efter ett tag blir fly förbannad och frågar vad han i helsike vill. Därefter följer en lång konversation om varför det är viktigt att kunna komma in i en bok och därefter inte bli störd, och spårar ur lite med köttbullar och pyttipanna som kommer in från ingenstans.
Matias har en helt annan situation att överleva framför Emilie och en halvt medvetslös mig. Han har nämligen fått den oturen att hamna mittemellan de två medföljande lärarna. Katarina och Kristina är mycket intresserade av Matias Bolivianska ursprung och hans intresse för spanska språket. De insisterar på att ha ett litet mini-test med realia och grammatik kombinerat med uttal där på planet. Däremot har de svårt att förstå reglerna i badminton när Matias desperat försöker undkomma detta inferno av spanska-glosor med ett byte av samtalsämne. Han lyckas därmed inte, och försöker desperat med andra metoder. När han kikar över axeln får han syn på Emilie som har samma hjälp-mig-någon-snälla blick i ögonen och förstår hennes situation med den tjocke Urugen. Lösningen kommer helt naturligt. Robin, som nu har börjat få sina vanliga abstinens besvär eftersom måltiden på planet dröjer lite extra, tar tag i första bästa stol framför och rycker till hårt. Där sitter jag, sovandes, och faller rakt ner i Emilies knä med en duns. Hon i sin tur råkar spilla ut sin cola som hon för närvarande sipprar på mellan sina "Sí" och "Claro", och den hamnar rakt i Katarinas hår. Urugen som ser detta, och visar sig vara en otroligt hjälpsam prick, ställer sig genast upp för att plocka fram servetter och torka den blonda kalufsen. Kristina hoppar raskt upp för att hålla en lektion om vett och fason i andra kulturer för mig och Emilie. Matias ser sin chans och smiter snabbt förbi henne, med sann badminton anda, och snor raskt åt sig Urugens plats berdvid Emilie. Jag ligger fortfarande och sover i hästens knä, och hästen själv har nu vänt sig till matias för att diskutera senaste Andra Avenyn avsnittet, då Krisitna inser att hennes föreläsning endast följs av den tjocke mannen, som nu har slagit sig ner bredvid en hänförd Katarina. Kristina slår sig ner för att leka lite matchmaker, och presenterar sig själv och Katarina som stjärnlärare på en superskola i Sverige. I samma ögonblick börjar maten delas ut, och Robin slukar glupskt både sin egen och min måltid, eftersom jag fortfarande är försjunken i en närmast trollbunden sömn. Elin kan lugnt återgå till sin bok, och Jeanette har tagit av sig hörlurarna för att diskutera Nya Zeelands nationalrätt med Robin.
Allt är återigen frid och fröjd i SK3A.

Hoppas att Uruguayaner har bra tålamod...