Ja, Elvan och Elon, vad röstar ni för då?

Med lätta steg skuttar jag ner för trappan. Tänderna värker för varje gång mina fötter tungt landar i marken, och jag ger ifrån mig små ljudliga "hick" på ungefär varannat steg. Detta ljud får min käre far att lystra. Hans öron står på spänn likt ett rovdjur som jagar sitt arma byte på savannen. I detta fall är vårat vardagsrum den stora stäppen och köksväggen fungerar som en stor sten att gömma sig bakom. När jag nu kommer där, intet ont anande, med ett sinne lika lätt som en elefants och på ben lika spänstiga som en gasells, tar min fader tillfället i akt. Han kurar ihop sig och ska just till att ta språnget fram, när plötsligt mamma blandar sig in i denna livfsarliga lek på liv och död i Saharas öken. Hon märker inte de omständigheter som tyder på pågående jakt och trampar rakt emellan trappan, köket, vardagsrummet och oss. Skrudad i sin skidhjälm med nyinköpta skidglasögon till. Hon ser helt enkelt ut som en äggformad fluga. Detta får mig att förskräckt ta ett skutt i sidled av chock. Då kliver pappa fram, med exakt samma mundering, för att deklamera sin besvikelse över det förstörda guldläget han hade alldeles nyss. Detta får mig att bokstavligen slänga mig bakåt, över soffryggen, och ramla ner på andra sidan soffan. Allt detta sker så fort att varken mamma eller pappar inser att de nästan tagit död på sin käre dotter, och jag sätter mig flåsande upp med bankade hjärta och gormar förargat om hyfs och anständighet. Och om hur otroligt fula de kommer se ut när de åker till alperna om två veckor.

Tack och adjö, nu är det träning! Fred, broder!