Igår var en väldigt trevlig kväll må jag säga. Amandus var berusad, jag var berusad, Tony Irving var berusad. Det kan bara inte bli bättre. Men först var det tårtkalas hos Flodby, vilket var otroligt trevligt. Med en supergod tårta lagad av farmor Flodby. Mums!
När alkohol hade konsumerats, och tårta hade ätits, begav vi oss i samlad trupp in till stan. Ice. Inte ett ställe jag helst går till frivilligt, men detta var inte heller frivilligt eftersom ett visst födelsedagsbarn självklart får bestämma. Väl inne mötte jag en glad i hatten Amandus med bihang. Jäger, cider, en och annan drink och tequila shots rann ner i min relativt tomma mage. Under kvällen dansades det vilt och önskades det musik lite titt som tätt av mig och Amandus. Vi fick oftast vår vilja igenom (de vill tydligen inte spela The Ark på ett techno dansgolv.). När jag och min käre vän en av de gånger vi var ute (för syre) stod och lutade oss (klamrade oss fast) mot staketet, vänder sig plötsligt Amandus om och utbrister: Nämen, där går ju Tony! Tony Irving!. Vi fick en shock utan dess like, och stod och asflabbade och småropade på Tony och hans vän (en ung grabb, liten boytoy möjligtvis?). Tony gick världsvant förbi oss utan att notera våra vackra garv. Nåja, kul var det.

Nu har jag sett Der Untergang, det fick ändå bli så att jag såg den själv eftersom jag är krasslig och inte orkar röra mig en meter (det beror absolut inte på intaget av alkohol igårkväll!). Det var en grym film, och vill starkt rekommendera den till alla er därute. Alla. Jag är inget stort fan av filmer, jag tycker om att titta på Aladdin och Så som i Himmelen. Det är så långt jag sträcker mig i den visuella manuskriptvärlden. Men denna film är värd att se, och den ger ett helt annat perspektiv på andra världskriget som jag har funderat över förut. Gut!

Fred ut!