Här sitter man lugnt och fridfullt vid sin dator, efter en dag fylld av saknad och tråkiga nyheter. Då det man minst anar, och minst behöver inträffar. Ett högt, gällt, skärande och otroligt irriterande ljud når mina öron. Ni vet, ett sådant ljud man inte kan undvika, ungefär som snorungar som spelar ringsignaler på högsta volym en torsdagseftermiddag på roslagsbanan, eller den vilsna hunden utanför fönstret klockan fem en måndagsmorgon. Ni vet. Jag identifierade genast ljudet som brandvarnarens sista nödrop på hjälp innan den helt lägger av i desperat törst efter batterisyra. Nöjd över denna snabba hjärnverksamhet drog jag fram en fåtölj till trappavsatsen och skruvade loss jäveln. Den gjorde några enstaka försök att kämpa emot, men med ett sista gällt utdraget "pppiiiiiiip" var den besegrad. Med dosan i näven och segern lysande ur ögonen sprang jag till telefonen för att jublande slå ett samtal till mor och far. När jag greppar telen inträffar det ofattbara. "PIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIPPPPPPPPPPP" Jag tittar förvånat ner på den till synes döda brandvarnaren, där batteriet är utslitet och inga sladdar går att finna. Paniken stiger. PIIIIIP. Den lever, vad ska jag göra? Brandvarnaren kommer ta över mitt liv! Vårt hus! Hela österskär! HELA SVERIGE! HELA UNIVERSUM! PIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIPPIIIIIIIIIIIIIIIIIIPIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIPPPPPPPPIIIIIIIIIIIIIIP GAAAAAAAAAH!!!! I chockartad skräck springer jag runt med helvetes saken i handen och har nära till tårar. Tillslut springer jag ned för trappan för att i ett desperat försök döda jäveln genom dränkning under kranen i köket, då jag upptäcker en sak. Ljudet har flyttat sig. PIIIIIIIIIIIIIIIIIIIPPIIIIIIIPPP hörs ifrån trappan igen. Det kommer alltså inte från brandvarnaren i min hand. Efter att ha sökt igenom hela huset efter den andra evighetsmaskinen, samt pillat sönder fläkten i badrummet, kan jag slutligen ställa mig på en pall i hallen och totaldöda PIIIIIIIPet.
Varje dag lär man sig något nytt. Idag lärde jag mig att vi har två brandvarnare i vårt hus.