Jag vill inte vara sjuk en gång varje månad! Så, nu har jag det på svart och vitt också, gud. Eller vill du kanske bli hedrad med stor bokstav Gud? Jag vet inte riktigt varför jag ska hedra dig med det, men som du vill.
(ja, jag vet. Jag kommer bli straffad för detta hediska inlägg. Jag förväntar mig något som svimningen på Amandus konfirmation.)
Jag tror inte på gud. Men jag tror på något, vad vete gudarna. Haha, fattar ni? Gudarna..

Ironi är min ende och trofaste vän när jag är arg eller mer miserabel. Ironi och vredesutbrott. Så, min framtida man, om det nu finns en sådan, nu vet du vad du har att vänta dig i livet. En riktig gammal ragata helt enkelt. En satkärring. Bitterfitta. Det är jag i ett nötskal. Finns vittnen på det.

Ja, ikväll lär bli en deprimerande historia. Vill nästan inte ens tänka på den på grund av den patetiska känsla som sätter sig i fingertopparna. Mina kära päron ska på treflans galej med vänner. Och eftersom jag idag har varit hos doktorn och fått penicillin mot något som jag inte ens vet vad det är och sannerligen inte ens har, så kommer jag få sitta i min karantän-liknande cell som i folkmun kallas vardagsrum. Tjocka i mig chips och ostbågar med julmust till. Mm, jag riktigt längtar efter att få sig mig svälla upp till en stor amerikansk fetboll med fettiga fingrar.

Positiv? Jag vet. Sån är jag! Men, som ni kanske har hört sägas på tåget av Cillercarl: "Man har inga riktiga problem förren man blir tjugofem!"