Jahapp. Imorgon är det exakt en vecka sedan jag opererades. Har inte varit en skojig vecka precis, men det visste jag ju så. Det är bara försöka härda ut. Synd på det fina vädret bara.
Har haft en underbar start på denna sommar, med segling som innefattade allt ni kan tänka er när ni hör Hanna J till sjöss. Mobilen överlevde denna gång i varje fall. Sedan var det en waxholmsbåts tur tillbaka hem och ut för att fira midsommar och mormor och morfars fantastiska guldbröllop på Häringe slott. Det var också mycket lyckat, min käre bror körde en Hanna i Rom senare på natten dock, men ingen skada skedd. Vad skulle man göra när morfar bjöd på allt vi köpte i baren? Dricka, naturligtvis. Sen på midsommardagen bar det av ut till tjejerna på Scirocco igen för en sista alkoholfylld natt på Kabyssen i Vaxholm. Galen kväll som slutade i att jag var på en efterfest på ett stort jävla skepp medan de andra tre ligger och slafar i vår båt. Sjukt bra har jag haft det alltså!

Men så denna vecka blev det dropp och skit, jag är för dålig på att få i mig vätska helt enkelt. Hoppas på bättring snart, så man kan gå ut o njuta av vädret och träffa alla söta vänner! <3

Fred ut
btw. fan hände med uppdateringar av klassens bloggare? jag vill ju kunna stalka er på sommaren också :(

Igår var en mycket bra kväll som innehöll det mesta. En bra avslutning med jobbarkompisarna efter denna supervecka vi har haft tillsammans, som innefattade oerhörd kissnödighet och god öl. En trevlig middag på tglbrkt med trevligt sällskap samt en helt röjd och GRYM konsert av Hoffmaestro & Chraa under natten.

Men kvällen slutade inte med konserten. På grund av vissa speciella omständigheter så var det en väntan på en buss som gick 3.40 från täbban. Härligt, statoil, ledsen panda, äcklig korv och en arg mamma som ville att vi skulle ta in på hotell påträffades under den timmen vi spenderade utomhus. Men sedan kom den där busschaffisen och spelade en stor roll i min 24-vaka igår.
Vi sitter fredfullt på bussen i hägernäs, då en man (25+) langar pizzan längst bak i papperskorgen. Fy tusan, äckligt som satan att höra ngn kaka på bussen liksom, men vad göra. Jo, chaffisen tycker tydligen att det är en bra idé att när han väl upptäcker spyan, en kvart senare i Rydbo, att stå still tills spylangaren har avlägsnat sig från busshelvettet. Vi tycker väl från en början att detta bör stödjas, men när vi ser oss omkring börjar förnuftet gripa in. Mannen som spydde är vid sinna sinnes fulla bruk, olyckan är redan skedd och var i helvette ska han ta vägen såhär mitt ute i skogen vid typ Ryds långbro eller vad tusan det heter. Därmed blir bussen en enda stor diktatur med upprorstankar. Alla passagerare, inlkusive de tjejer som tidigare förkastat spymannen, är nu riktigt uppretade och ropar på grabben att han ska sitta kvar på bussen, vad han än gör. Busschauffören är målet för allas frustration, vilket var mycket förståeligt. Varför stå i fyrtio minuter och vänta på väktare som ska säga åt mannen att kliva av bussen för att sedan bara lämna honom, när man ändå kan åka en kvart till och släppa av honom i berga istället. Onödigt.

Äh. Jag är för trött för att ens avsluta berättelsen om denna sjuka bussresa. Sjukaste på länge. Sjukaste nånsin, skulle jag tro. Men hade faktiskt ett mycket trevligt sällskap, inte bara på bussen, utan under hela kvällen som gjorde det så mycket mysigare att dygna. (men shit, nej jag har inte slagit i huvet och blivit blödig. Jag slog i benet och fick hosta)

Student tiderna var mycket roliga och mycket sorgliga. Jag har nog aldrig svängt så mycket i humöret som jag gjorde under dessa dagar, och då är jag ändå känd för mina otippade humörssvängingar. En mycket minnesvärd stund är när vi står där i aulan, alla studenter innan utspringet, och esteterna börjar sjunga "pokémon" låten. Det var som att Katarina Fjelkner själv hade på mågot mystiskt sätt manipulerat rekorn till att beordra esteternas lärare att tvinga elverna att sjunga den, endast till minnet av SK3A '09 som aldrig mer kommer sitta i rum 319a och sjunga/skrika "NU TÄNKER JAG, BLI ALLRA BÄST" till tonerna från matias mobil. Sorgligt men sant. Sen var det då seven nation army låten dånar ur högtalarna och alla står upp och hoppar, jag med en glad häst i famnen. Då Cillercarl fick gå upp och ta emot Dag Hammarskölds priset var jag riktigt stolt över min lilla judehatare. Sen när den där låten kom som jag inte ens vet vad den heter, och tårarna som jag hade försökt hålla tillbaka hela långa morgonen och dagen, och som jag hade lyckats med även om det var otroligt nära där några gånger, börjar droppa hejdlöst och snyftarna står mig liksom upp i halsen. Grattis, sista låten innan utspringet, det är så dags att förstöra sminket då.
Flakets många stunder av totalt kaos kan man bara inte, även om man vill, få ut ur skallen. En ledsen Robin med glutengifflar i hela fejjan, det var nog det bästa.
Så glad var jag nästan hela dagen, tills nu slutskivan skulle intas. Först och främst blir jag urlack på tåget pga AKUT kissnödighet. Jag och random Jeni o Marres "kompis" Robin sitter där och nästan gråter. Överväger starkt att hoppa av vid varje station. Men jag tänker hela tiden hur jävla ovärt det skulle vara att komma sent och få köa. Vi var ju ändå snart framme vid Östra. Till slut kan jag inte ens prata på grund av ansträngingen det skulle kosta på blåsan, utan jag sitter där med sammabitna läppar och ihoptryckta ögon. Inte kul sällskap precis. När vi väl kommer av springer jag upp till KTH och sätter mig på den vanliga platsen, och som vanligt är det några kära par som ska gå förbi precis när jag sitter där. Men jag orkar fan inte bry mig, dom ser väl att jag är student förfan.
Har mycket och inget att säga om slutskivan. Kul, lackade, kul, lackade, kul, bröt ihop. Full var jag och det var riktigt sådär röjskoj. Men det är tråkigt det här med att allt jävla skit ska komma nu, när man ska ha de bästa dagarna i sitt liv. Äh, nu ska man inte vara en jävla bitterfitta, eller hur Bambi? BF. EB.

TACK FÖR DESSA ÅR, TFG <3 SATAMAJA, MONGO, KISSI, FREDD, PANDA, SÄRPÄR, CILLERCARL, HÄSTEN, MÄTI, ELON, BAMBI, CHERMY OCH ALLA ANDRA SMÅ SÖTSAKER SOM FÖRGYLLDE DAGARNA! (då jag var där, förståss)

O BEIJO NA BOCA É COISA DO PASSADO, AMOR QUERO VER E NAMORAR PELADO

Taggat, taggat, taggat här i mitt stökiga rum. HEJ HÄR KOMMER SEGERTÅGET RULLAR IN SOM TECHNODROMEN, ÄH VI KÖR IGEN!
Imorgon smäller det fan. Har alldeles nyss duschat efter hemkomst från Amandas studentfirande. Grattis min käre gnu, hoppas det var en bra dag och att natten går i samma stil. När jag hade rakat benen, smörjt in dem :O, provat skorna ytterligare en gång (JAG FÅR EN ORGASM VARJE GÅNG) och noppat ögonbrynen fick jag syn på min studentmössa. Sorglig syn. Inte mycket roligt med den hatten. Sedan kommer jag och tänka på en sak som har gnagt i bakhuvudet i några månader. Eftersom jag ej har med året bak på hatten så ser det lite tomt ut. Så jag tog helt enkelt saken i egna händer och pimpade den lite. Nu är den otroligt vacker. Ingenting kan förstöra min outfit imorgon. Känner ni igen mig, vänner? Jag känner knappt igen mig själv.

Redan idag började vattnet rinna, nej jag är ej gravid, utan det var tårar som plaskade. Det här läsåret har varit mycket bra men samtidigt mycket dåligt. Det har hänt otroligt mycket på vägen fram till skrivande stund. Både trevliga och otrevliga saker. Men det visar väl kanske samtidigt att livet inte bara kan vara roligt, utan man måste kämpa bort det där dåliga innan. Vår klass har kommit så mycket mer närmre varandra, inte bara på grund av Uruguay-resan utan redan innan var stämningen grym. Vi har våra problem och duster vi med, men vem är perfekt liksom? Idag satt jag i bilen på väg hem och började gråta när jag tänkte på hur det ska bli att lämna SK3A. Det är kanske inte världens bästa eller mest sammansvetsade klass, men det är det som gör den så bra. Vi kan när vi vill, och vi går så dåligt ihop så att det blir helt perfekt. Detta är sentimentalt, men det är lite svårt att undvika. Jag vet inte riktigt hur mitt liv kommer se ut de kommande åren, eller ens de kommande månaderna, veckorna. Men jag känner på mig att det kommer se bra ut.
Min mor kom nyss in och sade några väl valda ord inför morgondagen. Att jag ska tänka på att inte dricka för mycket på mogronen, och Oskar tyckte hon var lite väl full. Han stank alkohol! Haha. Det löser sig. GRYMT!

Snart snart snart, mycket snart är det studenten!
Jag kom o tänka på några saker som bevisar att våran klass är väldigt  efterbliven, men fortfarande mycket älskvärd :)
Tänkte bara ta upp det faktum att det är fel på varje individ i vår klass, men på olika sätt. Kanske därför vi går så bra ihop.
Robin, uppenbart handikapp. Glutenallergiker. De första fyra åren spenderades för lille bambi på toaletten med en bajsraket i stjärten. Klart att han blir som han blir, långskånken.
Elin, ett till glasklart fall av invaliditet. Laktosintolerant. Hon har nog helt enkelt tvångsmatats med glass som unge och nu reagerar kroppen på detta sätt.
Jeanette, även där magproblemen som spökar. Kommer dock ej ihåg vad det heter men massa sår o skit. Kan aldrig vara skoj att ha ständigt ont. Men det är ju solklart att det även där finns en felande länk.
Emilie, svåraste utredningen eftersom hon vid en första anblick verkar alldeles frisk och normal. Men detta håller endast en kort stund, efter ett tag kommer suget att ta överhanden och hon kan inte dölja det. Hennes coca-cola beroende. En häst utan cola är som kärlek utan kysser, som ordspråket lyder.
Matias, ja den grabben har en kropp som föddes i höghastighet och måste kompensera detta resten av hans låånga liv. Badmintonracket i handen är endast ett symptom av dennes kroniska sjukdom, långsamhet. Han hann helt enkelt aldrig inse att badminton endast utövas av incestfolk och homosexuella.
Sedan har vi då mig, med en okänd diagnos, som ständigt blir sjuk i diverse hals- och öroninfektioner. Plus att jag är totalt efterbliven också.

Men fan, vad jag tycker om er ändå och dessa två år tillsammans har varit totalt efterblivna men helt klart värt det! PUSSPÅER SK3A STUDENT '09