Student tiderna var mycket roliga och mycket sorgliga. Jag har nog aldrig svängt så mycket i humöret som jag gjorde under dessa dagar, och då är jag ändå känd för mina otippade humörssvängingar. En mycket minnesvärd stund är när vi står där i aulan, alla studenter innan utspringet, och esteterna börjar sjunga "pokémon" låten. Det var som att Katarina Fjelkner själv hade på mågot mystiskt sätt manipulerat rekorn till att beordra esteternas lärare att tvinga elverna att sjunga den, endast till minnet av SK3A '09 som aldrig mer kommer sitta i rum 319a och sjunga/skrika "NU TÄNKER JAG, BLI ALLRA BÄST" till tonerna från matias mobil. Sorgligt men sant. Sen var det då seven nation army låten dånar ur högtalarna och alla står upp och hoppar, jag med en glad häst i famnen. Då Cillercarl fick gå upp och ta emot Dag Hammarskölds priset var jag riktigt stolt över min lilla judehatare. Sen när den där låten kom som jag inte ens vet vad den heter, och tårarna som jag hade försökt hålla tillbaka hela långa morgonen och dagen, och som jag hade lyckats med även om det var otroligt nära där några gånger, börjar droppa hejdlöst och snyftarna står mig liksom upp i halsen. Grattis, sista låten innan utspringet, det är så dags att förstöra sminket då.
Flakets många stunder av totalt kaos kan man bara inte, även om man vill, få ut ur skallen. En ledsen Robin med glutengifflar i hela fejjan, det var nog det bästa.
Så glad var jag nästan hela dagen, tills nu slutskivan skulle intas. Först och främst blir jag urlack på tåget pga AKUT kissnödighet. Jag och random Jeni o Marres "kompis" Robin sitter där och nästan gråter. Överväger starkt att hoppa av vid varje station. Men jag tänker hela tiden hur jävla ovärt det skulle vara att komma sent och få köa. Vi var ju ändå snart framme vid Östra. Till slut kan jag inte ens prata på grund av ansträngingen det skulle kosta på blåsan, utan jag sitter där med sammabitna läppar och ihoptryckta ögon. Inte kul sällskap precis. När vi väl kommer av springer jag upp till KTH och sätter mig på den vanliga platsen, och som vanligt är det några kära par som ska gå förbi precis när jag sitter där. Men jag orkar fan inte bry mig, dom ser väl att jag är student förfan.
Har mycket och inget att säga om slutskivan. Kul, lackade, kul, lackade, kul, bröt ihop. Full var jag och det var riktigt sådär röjskoj. Men det är tråkigt det här med att allt jävla skit ska komma nu, när man ska ha de bästa dagarna i sitt liv. Äh, nu ska man inte vara en jävla bitterfitta, eller hur Bambi? BF. EB.

TACK FÖR DESSA ÅR, TFG <3 SATAMAJA, MONGO, KISSI, FREDD, PANDA, SÄRPÄR, CILLERCARL, HÄSTEN, MÄTI, ELON, BAMBI, CHERMY OCH ALLA ANDRA SMÅ SÖTSAKER SOM FÖRGYLLDE DAGARNA! (då jag var där, förståss)